Parson Russell Terrier - en stor rävspecialist i liten förpackning! Parson russell terriern är en medelstor grytgående terrier med stort mod och jaktpassion. Även om Parson russell terriern jagar det mesta så är det ändå som specialist på jakt efter räv i gryt de flesta känner till den. Dess intelligenta, väl avvägda och mycket rörliga arbetssätt vid grytarbete gör att rasen lämpar sig utmärkt som just rävsprängare. En del individer fungerar även bra som förliggare vid jakt på grävling i gryt. Även om det förekommer hundar som skallar på spårlöpor och fungerar väl som kortdrivare, är detta inte en egenskap man ska förvänta sig finna hos denna ras. Långt ifrån de flesta Parson Russell Terrier släpper skall endast vid direktkontakt med det djur som jagas, en mycket viktig egenskap vid grytjakt och som närmast kan beskrivas som ståndskall. Ärlighet i gryt är absolut att föredra!

Mot bakgrund av sitt arv som grytjagande terrier kan Parson Russell Terriern beskrivas som självständig och något envis till sitt sätt. Dessa egenskaper är nödvändiga när hunden utan stöd av föraren via trånga grytgångar ska utforska okänt territorium i totalt mörker. Därför är det viktigt att med fast hand och konsekvens tidigt fostra hunden för att få den samarbetsvillige jaktkamrat man vill ha. Befäst grundlydnad och ett etablerat ledarskap är ett måste innan man börjar jaga med Parson Russell Terrier.

 Grytjakt

Grytjakt är jakt i gryt med hjälp av en grythund. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på i första hand olika små predatorer, exempelvis räv, grävling och mårdhund. Något utanför den egentliga grytjakten används hundarna även för jakt på mink och mård. Grytjakt bedrivs som en egen jaktform, men det förekommer även att ha en grythund tillgänglig om räv eller grävling går i gryt under andra jaktformer (till exempel jakt med drivande hund). För att kunna fullgöra sina uppgifter vid jakt på vilt under jord ställs höga krav på hundarnas mentala och fysiska förutsättningar. Mod, rovdjursskärpa och jaktlust är några egenskaper som hundarna i hög grad måste ha. Hundarna får inte ha ett oförsiktigt beteende utan arbetssättet måste vara både klokt och balanserat. Hundarnas storlek är en viktig del i de fysiska förutsättningarna. Hundarna får inte vara större än att de kan följa ett vilt, samt ta sig tillbaka, i de underjordiska gångar som viltet kan använda. Det viktigaste måttet i detta sammanhanget är runt bröstkorgen. Hunden ska vara spannbar, dvs att man med medelstora händer ska kunna "spanna" (gripa) runt bröstkorgen bakom skuldrorna. Hunden ska också kunna möta rovdjuret utan att vara hämmad av sin storlek, i snabba attacker irritera rovdjuret, men även parera ett utfall genom att lika snabbt backa undan. En för stor hund kan få svårigheter i trånga passager. Grytjakt bedrivs med 2 olika typer av arbete av hunden. Har man tur - då har man en hund som fungerar till båda arbetssätten!

 Rävsprängare

På jakt efter räv i gryt är det hundens uppgift att jaga ut räven ur grytet till väntande passkytt. Genom ett rörligt arbetssätt där hunden bryter kontakterna med räven för att söka nya vägar i grytet får den räven att fly ur grytet, räven "sprängs". Således kallas hundar som är präglade på räv för rävsprängare. Hunden släpps vid en av grytgångarna & passkyttar posteras ut. Av jägaren fordras ett försiktigt beteende så att räven inte anar att det finns människor utanför grytet. Jägare behöver också kunna skjuta snabbt och bra med sitt hagelgevär när räven lämnar grytet. Jakt på räv är den vanligaste jakten med grythund. Kännetecknande för en god sprängare är stor rörlighet, dvs att hunden ger räven möjlighet att flytta sig och kunna lämna grytet. Däremellan ska hunden anfalla räven i korta ruscher, vilket får räven att lämna grytet. Relativt hög skärpa fordras av en rävsprängare.
 

 Förliggare

Vid jakt på grävling är hundens uppgift att markera med hjälp av skall var grävlingen befinner sig så att jägare kan göra ett så kallat nerslag, alltså gräva sig ner till grytgången och där bringa grävlingen av daga. Ett nerslag kan vara allt från några spadtag till flera meter djupt. Hundar som präglas på grävling kallas för förliggare. Vid jakt på grävling är det därför extra viktigt med en så kallad grytpejl, och ordentlig utrustning för att kunna gräva sig ner till djuret. Vid jakt på grävling, mårdhund eller skadad räv är en grythund med ett helt annat beteende än rävsprängarens önskvärt. Förliggarhundens uppgift är att få grävlingen att ligga kvar på samma plats i grytet, i en s k blindgång. Med sitt skall markerar hunden var i grytet viltet befinner sig. Hunden ska inte göra onödiga anfall mot viltet, dock vid utbrytningsförsök få den att stanna kvar genom motangrepp. Hunden får inte avbryta sitt arbete innan nedslag har gjorts eller att den blir utkallad. Nedslag innebär att jägaren gräver ett hål i marken så att man kommer ner i grytgången strax bakom hunden. Hunden lyfts upp och grävlingen som tittar fram i gången skjuts i pannan. Jägaren ska ha erfarenhet för att kunna lokalisera var i grytet hunden är, ska kunna gräva och helst också ha en grytpistol för avlivningen.

 Eftersök & Skyddsjakt

För eftersök på skadade eller sjuka rävar, grävlingar och mårdhundar finns inga andra hundar att tillgå än grythundarna. Samma sak gäller för skyddsjakt på dessa viltarter, enligt jaktförordningen bil. 4 punkt 4, då hund behöver användas. Behovet av grythundar vid annan skyddsjakt, som t ex vid utbrott av smittosamma sjukdomar, kan vara aktuellt. Skyldighet till eftersök stadga s bl a i jaktlagens paragrafer    27 - 28 och i jaktförordningens paragraf 40a. Likaväl som när det gäller att förkorta lidandet hos en skadad morkulla eller älg, gäller detta för skadade och sjuka rävar och grävlingar. Här finns inget alternativ till vältränade grythundar. Viltvård och skyddsjakt har också behov av dugliga grythundar. Eftersök - gryt! Eftersökshunden för jordlevande vilt skall och måste vara tränad i grytarbete och även blodspår ovan jord. Hunden skall ha en sådan skärpa att den även bör kunna ställa viltet ovan jord så att det kan avlivas så humant som möjligt. Det är inte bara hunden som skall utföra eftersöket utan det är ett eftersöksekipage som arbetar tillsammans.  För att få ett s k eftersöksdiplom ska hunden ha genomgått både godkända grytanlagsprov, anlagsprov för viltspår samt grytapporteringsprov.

Delar av texten hämtad från "Bestämmelser för grythundsarbete"

...en stor rävspecialist i liten förpackning - Absolut!

Jag använder även mina hundar till viss del till jakt på grävling, jakt ovan mark & eftersök

Nu följer en rad av mina högst personliga åsikter:

I Sverige precis som i flera andra länder arrangeras träning & prov i konstgryt. Dvs gångar gjorda av trä och en grävling som sitter i en kittel bakom galler. Denna form av grytträning är en ren form av test för att se om ens hund överhuvudtaget har förutsättningar för att kunna användas till grytjakt. Men för att hunden har x antal godkända prov kan den inte kallas "jakthund" - det vet man inte förrän hunden varit i gryt i naturen och dessutom haft kontakt med vilt ett flertal gånger. I mitt tycke är det tyvärr uppåt väggarna för få Parson som används till praktisk jakt och därmed avlas det också i många fall bort från rasstandarden. Parson blir precis som så många andra raser mer & mer en hund för utställning mm - där större och "showigare" hundar som inte ens hade gått igenom en förträngning gång på gång premieras. Var är då rasen på väg??? En Parson Russell Terrier är i grunden är en arbetande, grytgående ras och för att säkerställa att detta bevaras bör grytproven vara en naturlig del i varje uppfödares mål. Det blir även ett sätt att säkerställa att hundarnas storlek och arbetslust inte påverkas negativt. Visst, det är kanske inte alla som vill/kan jaga med sin hund, men om man inte ens är intresserad av att bevara rasens ursprung - borde man inte då se sig om efter en annan ras??!  Jag tycker absolut att Parson Russell terriern ska bevaras som den grythundsras den ÄR! 

Visst är det alltid "en risk" att jaga med sina hundar. När hunden dessutom är "nere i underjorden" så är det inte alltid så mycket man kan göra för att påverka utgången. Det man faktiskt kan göra är att så väl man bara kan se till att förbereda sin hund för det arbete man vill att den ska utföra. Hunden ska vara i god kondition, såväl fysisk som psykisk. Naturligtvis väl injagad, så man har en uppfattning om hur hunden i fråga bär sig åt framför vilt. Se till att ha kunnigt folk med dig när du är ute jagar. Man blir aldrig fullärd!