Parson Russell Terrier -
en stor rävspecialist i
liten förpackning! Parson russell terriern är en medelstor grytgående terrier
med stort mod och jaktpassion. Även om Parson russell terriern jagar det mesta
så är det ändå som specialist på jakt efter räv i gryt de flesta
känner till den. Dess intelligenta, väl avvägda och mycket rörliga arbetssätt
vid grytarbete gör att rasen lämpar sig utmärkt som just rävsprängare. En del
individer fungerar även bra som förliggare vid jakt på grävling i
gryt. Även om det förekommer hundar som skallar på spårlöpor och fungerar väl
som kortdrivare, är detta inte en egenskap man ska förvänta sig finna hos denna
ras. Långt ifrån de flesta Parson Russell Terrier släpper skall endast vid
direktkontakt med det djur som jagas, en mycket viktig egenskap vid grytjakt och
som närmast kan beskrivas som ståndskall. Ärlighet i gryt är absolut att
föredra!
Mot bakgrund av sitt arv som grytjagande terrier kan Parson
Russell Terriern
beskrivas som självständig och något envis till sitt sätt. Dessa egenskaper är
nödvändiga när hunden utan stöd av föraren via trånga grytgångar ska utforska
okänt territorium i totalt mörker. Därför är det viktigt att med fast hand och
konsekvens tidigt fostra hunden för att få den samarbetsvillige jaktkamrat man
vill ha. Befäst grundlydnad och ett etablerat ledarskap är ett måste innan man
börjar jaga med Parson Russell Terrier.
Grytjakt
Grytjakt
är jakt i gryt med hjälp av en grythund. Grythundar används för jakt, skyddsjakt
och eftersök på i första hand olika små predatorer, exempelvis räv, grävling och
mårdhund. Något utanför den egentliga grytjakten används hundarna även för jakt
på mink och mård.
Grytjakt bedrivs som en egen jaktform, men det förekommer även att ha en
grythund tillgänglig om räv eller grävling går i gryt under andra jaktformer
(till exempel jakt med drivande hund). För att kunna fullgöra sina uppgifter vid
jakt på vilt under jord ställs höga krav på hundarnas mentala och fysiska
förutsättningar. Mod, rovdjursskärpa och jaktlust är några egenskaper som
hundarna i hög grad måste ha. Hundarna får inte ha ett oförsiktigt beteende utan
arbetssättet måste vara både klokt och balanserat. Hundarnas storlek är en
viktig del i de
fysiska
förutsättningarna. Hundarna får inte vara större än att de kan följa ett vilt,
samt ta sig tillbaka, i de underjordiska gångar som viltet kan använda. Det
viktigaste måttet i detta sammanhanget är runt bröstkorgen. Hunden ska vara
spannbar, dvs att man
med medelstora händer ska kunna
"spanna" (gripa) runt bröstkorgen bakom skuldrorna.
Hunden ska också kunna möta rovdjuret utan att vara
hämmad av sin storlek, i snabba attacker irritera rovdjuret, men även parera ett
utfall genom att lika snabbt backa undan. En för stor hund kan få svårigheter i
trånga passager.
Grytjakt bedrivs med 2 olika typer av arbete av hunden. Har man tur - då har man
en hund som fungerar till båda arbetssätten!
Rävsprängare
På jakt efter räv i gryt är det hundens uppgift att jaga ut räven ur grytet till
väntande passkytt. Genom ett rörligt arbetssätt där hunden bryter kontakterna
med räven för att söka nya vägar i grytet får den räven att fly ur grytet, räven
"sprängs". Således kallas hundar som
är präglade på räv för rävsprängare. Hunden släpps vid en av grytgångarna &
passkyttar posteras ut. Av jägaren fordras ett försiktigt beteende så att räven
inte anar att det finns människor utanför grytet. Jägare behöver också
kunna skjuta snabbt och bra med sitt hagelgevär när räven lämnar grytet. Jakt på
räv är den vanligaste jakten med grythund. Kännetecknande för en god sprängare
är stor rörlighet, dvs att hunden ger räven möjlighet att flytta sig och kunna
lämna grytet. Däremellan ska hunden anfalla räven i korta ruscher, vilket får
räven att lämna grytet. Relativt hög skärpa fordras av en rävsprängare.
Förliggare
Vid jakt på grävling är hundens uppgift att markera med hjälp av skall var
grävlingen befinner sig så att jägare kan göra ett så kallat nerslag, alltså
gräva sig ner till grytgången och där bringa grävlingen av daga. Ett nerslag kan
vara allt från några spadtag till flera meter djupt. Hundar som
präglas på grävling kallas för förliggare. Vid jakt på grävling är det därför
extra viktigt med en så kallad grytpejl, och ordentlig utrustning för att kunna
gräva sig ner till djuret. Vid jakt på grävling, mårdhund eller skadad räv är en
grythund med ett helt annat beteende än rävsprängarens
önskvärt.
Förliggarhundens uppgift är att få grävlingen att ligga kvar på samma plats i
grytet, i en s k blindgång. Med sitt skall markerar hunden var i grytet viltet
befinner sig. Hunden ska inte göra onödiga anfall mot viltet, dock vid
utbrytningsförsök få den att stanna kvar genom motangrepp. Hunden får inte
avbryta sitt arbete innan nedslag har gjorts eller att den blir utkallad.
Nedslag innebär att jägaren gräver ett hål i marken så att man kommer ner i
grytgången strax bakom hunden. Hunden lyfts upp och grävlingen som tittar fram i
gången skjuts i pannan. Jägaren ska ha erfarenhet för att kunna lokalisera var i
grytet hunden är, ska kunna gräva och helst också ha en grytpistol för
avlivningen.
Eftersök & Skyddsjakt
För
eftersök på skadade eller sjuka rävar, grävlingar och mårdhundar finns inga
andra hundar att tillgå än grythundarna. Samma sak gäller för skyddsjakt på
dessa viltarter, enligt jaktförordningen bil. 4 punkt 4, då hund behöver
användas. Behovet av grythundar vid annan skyddsjakt, som t ex vid utbrott av
smittosamma sjukdomar, kan vara aktuellt. Skyldighet till eftersök stadga s bl a
i jaktlagens paragrafer 27 - 28 och i jaktförordningens paragraf 40a.
Likaväl som när det gäller att förkorta
lidandet hos en skadad morkulla eller
älg, gäller detta för skadade och sjuka rävar och grävlingar. Här finns inget
alternativ till vältränade grythundar. Viltvård och skyddsjakt har också behov
av dugliga grythundar. Eftersök - gryt! Eftersökshunden för jordlevande vilt
skall och måste vara tränad i grytarbete och även blodspår ovan jord. Hunden skall ha
en sådan skärpa att den även bör kunna ställa viltet ovan jord så att det kan
avlivas så humant som möjligt. Det är inte bara hunden som skall utföra
eftersöket utan det är ett eftersöksekipage som arbetar tillsammans. För att få
ett s k eftersöksdiplom ska hunden ha genomgått både godkända grytanlagsprov, anlagsprov för
viltspår samt grytapporteringsprov.
Delar av texten hämtad från "Bestämmelser
för grythundsarbete"
...en stor rävspecialist i liten förpackning -
Absolut!


Jag använder även mina hundar till viss del till
jakt på grävling, jakt ovan mark & eftersök

Nu följer en rad av mina högst personliga åsikter:
I Sverige precis som i flera andra länder arrangeras
träning & prov i konstgryt. Dvs gångar gjorda av trä och en grävling som sitter
i en kittel bakom galler. Denna form av grytträning är en ren form av test för
att se om ens hund överhuvudtaget har förutsättningar för att kunna användas
till grytjakt. Men för att hunden har x antal godkända prov kan den inte kallas
"jakthund" - det vet man inte förrän hunden varit i gryt i naturen och dessutom
haft kontakt med vilt ett flertal gånger. I mitt tycke är det tyvärr uppåt
väggarna för få Parson som används till praktisk jakt och därmed avlas det också
i många fall bort från rasstandarden. Parson blir precis som så många andra
raser mer & mer en hund för utställning mm - där större och "showigare" hundar
som inte ens hade gått igenom en förträngning gång på gång premieras. Var är då
rasen på väg??? En Parson Russell
Terrier är i grunden är en arbetande, grytgående ras och för att säkerställa att
detta bevaras bör grytproven vara en naturlig del i varje uppfödares mål. Det
blir även ett sätt att säkerställa att hundarnas storlek och arbetslust inte
påverkas negativt. Visst, det är kanske inte alla som vill/kan jaga med sin
hund, men om man inte ens är intresserad av att bevara rasens ursprung - borde
man inte då se sig om efter en annan ras??! Jag tycker absolut att Parson
Russell terriern ska bevaras som den grythundsras den ÄR!
Visst är det alltid "en risk" att jaga med sina hundar. När
hunden dessutom är "nere i underjorden" så är det inte alltid så mycket man kan
göra för att påverka utgången. Det man faktiskt kan göra är att så väl man bara
kan se till att förbereda sin hund för det arbete man vill att den ska utföra. Hunden ska
vara i god kondition, såväl fysisk som psykisk. Naturligtvis väl injagad, så man
har en uppfattning om hur hunden i fråga bär sig åt framför vilt. Se till att ha
kunnigt folk med dig när du är ute jagar. Man blir aldrig fullärd!

|